TL;DR: Petter Olson har minskat sin klimatpåverkan från 10 ton CO2 per år till knappt 1 ton under 2018. Förutom 5-7 ton från uteblivna flygresor per år i och med Petter varit tiokampare på internationell nivå, har förändringarna varit förvånansvärt odramatiska. Många saker känns till och med bättre med att leva ett klimatsmartare liv, t ex att röra sig mer eftersom de sålt bilen (trots familj med tre små barn), äta vegetariskt och köpa mindre prylar. ”För mig har det inte varit någon jätteuppoffring. Vi har bara tänkt om lite, gjort små omställningar och sen har det blivit det nya normala.”
Helt extremt eller ingen big deal? Petter Olson är småbarnspappan och före detta elitidrottaren som valde att under 2018 leva på under 1 ton koldioxid - för honom en minskning med hela 90%. Samtidigt är det nivån vi bör ligga på för hålla Parisavtalets 2-gradersmål. Detta för att förhindra att sätta igång processer som får planeten att börja värma upp sig själv. Hur ändras livet när man lever i princip helt klimatmässigt hållbart? Varför valde Petter att göra det här, och har livet blivit bättre eller sämre?
Hej Petter! Vem är du?
– Jag är en ganska vanlig småbarnspappa och blivande ingenjör. Jag pluggar civilingenjörsprogrammet i energi och miljö på KTH och har tre barn. Jag har hållit på med elitidrott hela mitt liv också - tiokamp på internationell nivå. Det har varit mitt stora fokus i livet till för ett år sen då jag avslutade min karriär. Jag behövde något nytt att ställa in siktet på och då blev det klimatet.
När och hur kom du på att du skulle leva på under ett ton 2018?
– Jag kom på det någon gång i slutet av 2017. Jag började experimentera lite med nya vanor, t ex att äta vegansk mat och ha köpstopp i sex månader. Jag tycker det här är spännande och jag lär mig mycket hela tiden. Det är också kul att inspirera andra, att utmana normen. Vi har haft bil i flera år men när vi började dra ner på bilkörandet kände vi att vi inte behövde bil längre. Det blev för dyrt för de få gånger vi kör. Många tycker det är helt vanvettigt att vi har tre småbarn utan bil.
Vilken nivå började du på?
– Utgångspunkten var över 10 ton per år, ungefär som medelsvensken. Vi körde lite mindre redan då och konsumerade inte så mycket, men det var mycket kopplat till friidrotten som gav höga utsläpp - flygresor, material, kläder. Flygresorna låg på 5-7 ton per år, så det blev jag snabbt av med från början. Det är en ganska stor förändring - i alla fall om siffrorna får tala.
Både när det gäller vardagstransport och mat tycker Petter inte det varit särskilt jobbigt att leva med mindre utsläpp – tvärt om tycker han det mest har haft positiva effekter.
– Det är inget konstigt eller komplicerat att leva såhär, ingen stor uppoffring. Jag tycker faktiskt att livskvalitén har blivit högre på de flesta punkter. När man inte har bil tvingas man resa mer aktivt. Kommunalt blir det vanligaste, men man tar också ofta cykeln eftersom det ibland är snabbare. Det blir en rutin att ta cykeln till förskolan. Det är lättare att vara fysiskt aktiv när man inte har bil, vilket känns sunt och bra.
Med maten är det samma sak. Jag åt ganska normalt innan, kanske ännu mer kött än genomsnittet för någonstans har man inbillat sig att man måste det som elitidrottare. Nu äter varken jag eller min fru något kött alls. Pengarna kan vi istället lägga på grönsaker eftersom växtbaserat protein oftast är billigare. Ofta blir grönsaker basen för hela måltiden vilket känns mer hälsosamt. Det är klart att i början är det lite svårt att byta ut sina vanor och lite omständigt att kolla upp nya recept. Men sen efter ett tag vänjer man ju sig vid det också.
Under ett ton går det i princip inte att flyga alls. Tanken på att jag aldrig kommer flyga igen känns lite främmande. Det skulle nog kännas som en uppoffring. Men under det här året ser jag fram emot att resa runt i norra Europa och Skandinavien också. Där kan jag inte svara på om livet har blivit bättre eller sämre.
Tror du att du kommer fortsätta leva såhär efter det här året är slut?
Jag har försökt skjuta upp vissa köp det här året, så jag vet inte hur svårt det hade varit att leva på ett ton under en tioårsperiod t ex. Men jag tycker det har varit ganska skönt att ha låg konsumtion. Det blir en sak mindre att tänka på och man sparar pengar. För mig har det inte varit någon jätteuppoffring. Vi har bara tänkt om lite, gjort små omställningar och sen har det blivit det nya normala.
Petter tycker att det är viktigt att fler testar att leva mer klimatsmart och tar ansvar för sin klimatpåverkan.
– Policy, lagar och internationella förhandlingar inom klimat är extremt tröga processer. Eftersom klimatfrågan är så pass akut behöver fler individer vara med och fortbilda sig och ta ett utökat personligt ansvar för sin livsstil. Jag kommer definitivt eftersträva en klimatsmart livsstil i framtiden också, och jag hoppas kunna inspirera och visa att det steget inte behöver vara särskilt uppoffrande, utan snarare spännande och livsförbättrande på många sätt!
Läs mer om Petters vardag, tankar och följ hans resa på Low Carbon Life.